Hur tänker de rödgröna?!

Kan fortfarande inte begripa hur det rödgröna med Mona Sahlin tänker när det gäller den kommande omröstningen om riksdagens talman. I valrörelsen försökte Sahlin få de borgliga att framstå som att de gärna skulle ta stöd av SD, medans de rödgröna skulle köra en hård linje. Nåväl, det sket sig tämligen omgående. Vid första bästa tillfälle kommer man försöka sabba för regeringen. Tidigare uttalande om direkt eller passivt stöd från SD åkte ut genom fönstret och respekt för valresultatet är inget som man tar direkt hårt på. Om man, av någon outgrundlig anledning, fortfarande funderar på varför den sittande regeringen fick ökat stöd och de rödgröna minskat så har gårdagens agerande från Sahlin & Co hög förklaringsgrad.

Sahlin och de rödgröna öppnar för SD

Ibland går det undan. Knappt hann jag avsluta föregående inlägg förrän Mona Sahlin gjorde slag i saken och fjärmade sig ifrån tidigare uttalanden om att inte ta stöd av SD. Genom att lansera en motkandidat, Kent Härstedt, till Per Westerberg som talman i riksdagen så öppnar Mona nu dörren på vid gavel att låta SD bli vågmästare. Björn von Sydows uttalande att han inte ville bli vald med stöd av SD, verkar inte gälla Härstedt som kör huvudet i sanden och menar att han går till val som kandidat för de rödgröna, ingen annan. Mona Sahlin säger att sossarna i fortsättningen kommer följa samma princip om att inte bry sig om hur SD kommer rösta. Så mycket var uttalanden från Mona innan valet värda...

All heder åt Björn von Sydow

Då risken uppstod att Björn von Sydow kunde bli framröstad till riksdagens talman med stöd av SD bestämde han sig för att avstå sin kandidatur. Motiveringen gör dessutom det omöjligt för någon annan inom de rödgröna att kandidera till talman/kvinna, då det skulle bli detsamma som att sticka upp handen och säga "jag vill gärna att SD röstar fram mig". Utmärkt att von Sydow stängde den dörren med en smäll, och SD och deras kandidat till andra vice talman går i stöpet när de sju etablerade partierna gör upp. Tummen upp för Björn von Sydow. (Ser dock på SvD att det inte verkar vara någon formell uppgörelse.)

Dags för pension, Sören?

Läste lite på bloggen No size fits all och hittade en länk till Riksdag och Departement där statsvetaren Sören Holmberg i oktober 2007 gav tipset att regeringen Reinfeldt var “rökt” och att socialdemokraterna skulle vinna nästa val. Vi vet hur det gick. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på nästan hundra år, och den sittande alliansregeringen gick framåt. Känns som det är dags att pensionera den gode Sören. Kanske dags för någon annan att sitta i studion under valvakan och fälla kommentarer av typen “än är inte alla valkretsar räknade” och “nu kan det möjligtvis slå några tiondelar”?

Nej, regeringen lånar inte till skattesänkningar

Dick Kling skriver på folkkapitalism.nu en enastående kolumn om varför man inte kan “låna till skattesänkningar”. Något som de rödgröna flitigt påstod i valrörelsen att alliansregeringen sysslar med. Naturligtvis kan man inte låna till en minskad inkomst, däremot kan man låna för att inkomsterna är mindre än utgifterna. Dick klargör i kolumnen varför det inte är fel att sänka skatterna, även om en finansiell kris i världen gör att statens inkomster är mindre än utgifterna;

I stället för att som Thomas Östros säga att staten lånar för att sänka skatterna, skulle man kunna säga att staten hyvlar av lite på sin förmögenhet för att klara utgifterna trots att man inte beskattar medborgarna lika hårt som tidigare. Och det är väl inte helt fel att vi återtar en del av den förmögenhet som vi tidigare överlåtit i politikernas vård. I en tid då många hushåll tvingas låna – och till skillnad mot staten bli nettolåntagare – vore det snarare anmärkningsvärt att inte återföra en del av den offentliga förmögenhetsbildningen till hushållen.

Ta dig några minuter och läs hela kolumnen här.

Utan proportioner

DNs ledare idag för fram en viktig punkt med tanke på det parlamentariska läget. De sju etablerade partierna är överens om att SDs påverkan i riksdagen måste begränsas. Detta gör att även oppositionen har ett ansvar. DN skriver;

“Men ansvaret för att Sverige ska gå att styra, såväl i dag som under kommande mandatperioder, ligger även hos oppositionen. Genom att lägga fram gemensamma rödgröna förslag kan den skapa problem för regeringen. Sverigedemokraterna kan då hota med att rösta på det rödgröna förslaget, vilket försätter regeringen i en utpressningssituation.”

Risken är ju uppenbar att SD kan hänga kvar även nästa mandatperiod. Är olyckan framme och vi får ett regeringsskifte så är ju sannolikheten att en sådan regering är en minoritetsregering. Då vill det till att de rödgröna har tänkt på lite längre sikt, för det är ju deras agerande under denna mandatperiod som kommer sätta standarden för hur framtida opposition agerar i ett liknande läge.

Förhoppningsvis kommer de s.k. onsdagsrösterna göra att de senaste dagarnas spekulationer kring regerings stöd i riksdagen stannar vid akademiskt dravel. Faller de rösterna rätt ut så kan Alliansen få egen majoritet. En statsvetare gör bedömningen att chansen är 50-50 att regeringen får den efterlängtade majoriteten. Alliansen har ju bara fått drygt 7.000 röster färre än S+V+MP och SD ihop, men hela fem mandat mindre. Detta visar med all önskvärd tydlighet att vi inte har något proportionerligt valsystem, även om vi trott att vi har det.

Overklig verklighetsbeskrivning

I morgon går Sverige till val. Enligt Svd/GP/Sifo ser det ut att bli en rysare. I andra opinionsundersökningarna ser Alliansen ut att ha ganska stabil ledning, ja om man bortser ifrån sossarnas egna “hemliga” undersökning som visade på ett jämt läge mellan blocken. Dessvärre för sossarna gick Novus ut och sköt ner den mätningen. Hur kommer det sig att de rödgröna har hamnat i en situation där de flesta mätningar visar på ett underläge med 5-10%? En stor del, tror jag, beror på att de rödgröna beskriver verkligheten på ett sätt som väljarna inte känner igen. De ser inte den verklighet som beskrivs. Mona + Tompa har målat upp bilden av ett land på ruinens brant, men de flesta har fått de bättre under de senaste fyra åren. Jobbskatteavdraget har givit över 1.000 kr mer i plånboken varje månad för de flesta löntagare, även med hänsyn tagen till ökad kostnad för medlemskap i a-kassan. Detta har folk märkt och då fungerar det inte att måla upp en bild där de rödgröna får det att framstå som att Sverige håller på att gå under. Hursomhelst, oavsett vad opinionsinstituten säger om hur det kommer att gå, så får vi faktiskt facit i morgon.